Parvez Manzoor

TRO OCH EXISTENS
I ISLAMISK DEBATT

 Innan jag började tänka på himmelska saker, var jag faktiskt en väldigt jordnära människa. Jag var geolog. Därifrån har jag vandrat uppåt, så att säga. Därför är det inte underligt att jag valt ett ämne som är lika mycket "himmelskt" som "jordiskt". Jag inser vidare att mötet med "den andre" alltid är ett problem, men man kan göra det till ett lösbart problem. Eller så kan man - om man är teolog - göra detta möte till ett olösbart problem. Jag ska försöka framställa detta möte som ett lösbart problem och göra den förhatliga muslimska fundamentalismen åtminstone begriplig, om inte helt lösbar!
   Som en jordnära människa har jag svårt med frågor som kräver ett "gudomligt" svar, som förutsätter en kännedom om Guds vilja. Jag tycker i alla fall, att människan borde vara litet ödmjukare och inte ta Guds perspektiv. Jag ser således nerifrån, och min fråga är: kan vi samexistera? Ty det är varandras existensberättigande som vi borde sträva efter, snarare än att visa vem som har "Gud på sin sida".
   Redan i den rubrik som jag valt,Tro och existens i islamisk debatt, möter vi det första problemet: vad är islam,hur ska man beteckna islam, hur ska man karakterisera den? Är den en tro, är den en livsåskådning, en civilisation, en kultur eller rent av något slags politisk ideologi? Vad som gör svaret svårt är att alla dessa uppfattningar finns inom den islamiska gemenskapen. Ändå förblir islam ogripbar.
   Det första jag måste övertyga om är att islam är en tro. För det är inte alldeles klart för många. På vilka grunder är det en tro? Jag ska använda två ord. Det har anmärkts på att man använder många svåra ord här, och själva samtalsnivån är väldigt hög. Jag ska inte bidra till det, men det finns två ord, som är oundvikliga, för att jag kunna göra mig förstådd, och jag ska därför börja med att förklara dem. De är teologiska ord, men vi kan ändå göra dem mänskliga. Det är alltså metafysiska ord, vad man menar med transcendens och vad man menar med immanens. Jag visste från början inte, att det var så viktigt, att vi alla bär på något slags verklighetsuppfattning. Men jag har insett det. Svenska och tyska språken objektifierar nästan verkligheten. När man talar om verkligheten, tror man, att det finns någonting som är givet för alla. Här är min första reaktion: verkligheten är inte given för alla. Varje gång vi pratar om verklighet, så tolkar vi. Tillvaron är oerhört komplicerad. Därför finns det i varje fall två sätt att se på den absoluta verkligheten. Det ena är transcendens, där man hävdar, att det som vi ser och hör och upplever med sinnena, det är inte allt. Det finns också någonting bakom det. Vad detta är, finns det många modeller för. Platons idévärld är en modell. Men man ser inte den empiriska världen som hela verkligheten. Det är transcendens.

   Med immanens förstår jag det som är omedelbart tillgängligt för våra sinnen, det som ligger inom gränsen för möjlig kunskap, och uppfattningen att detta är allt som finns. Det är immanens. Dessa två begrepp, transcendens och immanens, är viktiga för en religiös människa. Islam kan aldrig beskrivas som en verklighet som bara är. Hela tiden har islam en referenspunkt, som ligger utanför det som vi upplever med sinnena. Transcendensen kan också sägas vara det som man kan ana, men inte bevisa eller få grepp om. Men vi har några föreställningar om den.
   Islam som tro är överväldigad av transcendensen. Enklare uttryckt: det är Gud Fader, som är avgörande, för att använda en kristen terminologi. Gudsbegreppet kommer först. Gud är helt central i islam. Meningen med islam är Gud. Skulle inte Gud finnas, så skulle inte islam finnas. En muslim kan vara vad som helst. Han kan vara socialist, han kan vara kapitalist, han kan vara demokrat eller för diktatur, men vad han inte kan vara är materialist, inte materialist i den bemärkelsen, att man menar att all verklighet är materia. Man måste som muslim hävda, att det finns en andlig verklighet eller en verklighet bortanför den skapade världen. Så Gud är helt central, och Gud är något som man inte kan ta på, Gud är inte något påtagligt. Det betyder, att islam är en tro.
   Vad för slags Gud tror muslimerna på? Det är inte en Gud, som är Israels Gud eller Kyrkans gud, en Gud som är specifik och kommer in i historien gång på gång och beter sig som en Herre. Den Gud som muslimerna tror på, är hela mänsklighetens Gud. Detta är ingen polemik mot de kristna. Kristna har också kommit till den inställningen, liksom judar, men inom islam är det så från begynnelsen. Guds budskap är ett budskap till hela mänskligheten.
   Den förste profeten är Adam. Eftersom uppenbarelsen började med den första människan, så är hela mänskligheten i stånd att ta emot den och har tagit emot den på något sätt. Detta är centralt. Givetvis finns det vissa föreställningar om Gud, men han är inte den historiske guden som kommer gång på gång. Han transcendent, han är oåtkomlig. Han - jag säger ordet han, ursäkta mig, men det står inte för kön, det är bara ett språkbruk - han har en viss distans. Eller distans ska vi kanske inte säga, för då hamnar vi i många paradoxer. Men vi inom islam gör aldrig anspråk på att veta - här är vi blygsammare än kristendomen. Vi kan aldrig ställa den här frågan, vem Gud är och vad han är. Vi går inte in i diskussionen om vad som är Guds natur. Därför finns det inga treenighetsläror eller liknande. Det betyder inte, att vi inte har någon som helst samband eller kontakt med Gud. Men alla symboler och alla uttryckssätt, där man relaterar människan till Gud, behåller den här transcendentala aspekten.
   Man kan t ex se på uppenbarelsen. Uppenbarelsen inom islam är Guds vilja, inte att Gud visar sig själv. Han visar sin vilja, det moraliska, vad människan bör göra. Men uppenbarelsen av Guds vilja visas i ord. Kalla det för skrifter, men det är ord i språket. Och det betyder, att språket också är transcendent. Språket är inte kroppsligt. Det är en av våra invändningar mot inkarnationen, att kroppen är alldeles för sinnlig. Den är alldeles för påtaglig. Den är inte en adekvat symbol för Gud eller för det som ska relatera oss till Gud. Ordet för antropomorfism eller förkroppsligande eller inkarnation är detsamma. Hos oss är uppenbarelsen ett budskap, den är ord, språk. Och språket är transcendent. Kontakten mellan Gud och människor äger rum i språket. Och språket måste tolkas. Det betyder, att det är intellektet som är den förmedlande länken mellan Gud och människor. Rationaliteten i viss mån, en rationalitet har fått en så dålig klang i dag, så jag föredrar att säga intellektet, i klassisk mening.
   Sedan är muslimen absolut tvungen att acceptera domedagen. Världen ska ta slut. Det ska bli en domedag och alla handlingar kommer att värderas. Det är också en tro, eftersom det här är någonting, som kommer att ske i framtiden, och det finns inte någon kunskap om det. Utan man tror på det, man litar på det. Alltså Gud, Uppenbarelsen och Domedagen. Domedagen betyder också, att man är en moralisk människa, att man tror på gott och ont. Man ska bejaka det goda och ta avstånd från det onda. Det är avgörande. På det sättet kommer man - för att använda en kristen terminologi - att få sin frälsning eller sin dom.
   Det största problemet för muslimen i dag är immanensen. Vi kan aldrig förneka immanensen. Alla symboler, allting som är transcendent, uppenbarar sig i någonting. Vi får aldrig transcendensen i handen. Vi kan aldrig få tag på den. Gud uppenbarar sig i vissa saker, men vi vill alltid hävda, att det som han uppenbarar sig i, det är inte Gud. Uppenbarelsen är Guds uppenbarelse, men det är inte Gud. Gud är alltid större än uppenbarelsen. Gud är alltid transcendent. Jag beklagar, att jag måste prata om det här ordet transcendens, men ni får ha tålamod med mig, vi kommer ner på jorden snart, till den historiska kampen mellan människor med olika uppfattningar. Men jag måste ha den här ramen.
   Vi har talat här om "den andre", den som vi bär med oss hela tiden, den som är annorlunda, som är vår motsats. Den människa som är motsatsen till muslimen, är den som inte tror på Gud, som tror att världen är alltigenom tidslig, som är vad vi kallar "temporalist". Den som tror att allting är skapat i tiden och bara existerar inom tiden. Vi menar, att tiden är skapad, och tiden kommer att ta slut. Gud ska döma också tiden. Det här med tid är litet krångligt. Stephen Hawking har skrivit "A Brief History of Time" och den har översatts till svenska, "Kosmos historia". Han hävdar att man kan se på världsalltet antingen som tid eller rum: det är samma sak. Vi menar att "världsalltet" inte är allt. Det finns något mer. Det där är kärnan i transcendensen. Om man vill förstå islam, kan man aldrig reducera islam bara till ett historiskt fenomen. Det är klart, att man bara kommer åt det historiska fenomenet. Men vill man förstå, varför muslimerna agerar så eller så, måste man ha med den här dimensionen.

Nu kommer vi ner på jorden - islam som existens. Transcendensen måste uppenbara sig, den måste bli begriplig, "verklig". Den måste, för att använda kristen terminologi, inkarnera sig på något sätt. Den måste hitta en kropp. Och hur hittar islam sin kropp? Hur blir islam ett historiskt fenomen? Den första och avgörande personen är givetvis Profeten. Här kan vi inte tala om transcendens. Han är människa, och han har alla mänskliga attribut. Därför skiljer vi totalt mellan Gud och Profeten. De ska inte förväxlas. Det är väsentligt inom islamsk teologi. Man har alltid kämpat mot varje tendens att ge gudomliga attribut till Profeten.
   När det alltså gäller Profeten har vi aldrig - och det är centralt inom den historiska islam - gett honom några transcendentala attribut. Det har till exempel diskuterats mycket, om han kände till framtiden, om han kunde säga, vad som kommer att hända. Det har man förnekat totalt. Han är en människa, Guds tjänare. Här är vi inne på det existensiella fältet. Profeten är en person som lever. Med honom börjar den historiska islam. Det viktigaste är, att Profeten inte var ensam. Med honom växte ett samfund, en gemenskap fram. Det muslimska samfundet är en existensiell gemenskap. Vi har inga institutioner, så vi vet inte, hur vi ska konceptualisera det, hur vi ska göra det begripligt. Ni har ju Kyrkan. Den är Jesu kropp, t ex. Eller den är en byggnad, eller den är en institution. Vi har ingen annan beteckning för den muslimska gemenskapen än som en moralisk och historisk gemenskap, som är grundad på en uppenbarelse. Den har inga institutionella attribut. Det gör också att det blir svårare att fånga, vad som är islamsk gemenskap. Den har tagit olika former i olika länder. Det finns majoritetsmuslimer, minoritetsmuslimer, muslimer med olika trosriktningar, olika skolor, etc.
   Är det här med tro och existens ett olösbart problem? Är det lika svårknäckt som treenigheten? Ja, för vi har å ena sidan Gud, Guds uppenbarelse i världen, och världen har en domedag och ett domslut någon gång. Å andra sidan har vi en kamp, som håller på att föras mitt i historien, mitt i den nuvarande existensen. Hur ska den existensiella världen kunna sammanfalla med Guds vilja? Det är detta som kampen gäller. Den är inte bara muslimernas kamp, den är hela mänsklighetens.

 Nu är jag ifärd med att tolka. Jag kan ha fel här, och ni får rätta mig, men jag kommer att säga saker, som jag har kommit fram till och som berör er tro också. Måste man se tro och existens som en absolut motsägelse?
   För vissa kristna verkar det att vara så. Ofta när de samtalar med muslimer, kommer invändningen: varför stred Muhammad mot sina fiender? Varför gick han inte till korset, varför offrade han sig inte? Jag inser att de kristna hävdar, att Gud i Jesu korsfästelse offrade sig själv (eller sin "son") och att denna försoning upphäver alla ytterligare offer. Bör de inte i så fall låta bli att kräva nya syndabockar?
   Men rent logiskt blir det väldigt svåra konsekvenser för mig, om jag ska acceptera, att enda sättet för en tro att ge sitt vittnesbörd är att gå till korset. Det betyder, att allt som mänskligheten har gjort, är inte värt ett dyft.Antingen är tron på Jesu offerdöd det enda som betyder något, och allt som kristendomen har gjort, byggt kyrkor, skapat konst, teologi, o s v, allt detta är av intet värde.Eller så ska man inte tolka tro och existenskamp som absoluta motsatser. Det borde finnas en kompromiss någonstans.
   En kompromiss som kristendomen ger exempel på är att man kan göra en åtskillnad. Man kan dela det här institutionellt. Trosfrågor blir kyrkliga angelägenheter och andra samhällsfrågor blir statsangelägenheter, den värdsliga maktens område. Eller, som det står i det skriftord som man alltid hänvisar till: ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör. Det är en lösning som innebär, att man accepterar att det finns två olika sfärer, och religionen eller tron är en separat sfär. Begreppet religion vill jag egentligen inte använda, för det uppstod väldigt sent. Det kommer med sekulariseringen. Sekularistens benämning på de troendes gemenskap eller de troendes revir är religion. Från början är det romarna, som har ett slags institutionell delning mellan auctoritas och potestas. När den kristna kyrkan sedan kom till Rom, så hävdade den att den var auktoritet (auctoritas) till skillnad från yttre makt (potestas). Det ena är vad man predikar och försöker övertyga om. Det andra är vad man kan genomtvinga med maktmedel. Men det är klart att kyrkan hade anspråk på båda delarna en gång i tiden. Jag har träffat många snälla präster, men det är inte så, att ni alltid har varit lika snälla. När Kyrkans händer blir bundna, blir den väldigt snäll. Det påminner om Sverige. Sverige var en gång en väldigt krigisk nation. När grannarna blev starkare, blev Sverige pacifistiskt. Men det spelar ingen roll hur det gick till. Poängen är ändå, att man har blivit fredsälskande, och det är någonting som vi alla måste ta efter. Oavsett om det är av tvång eller andra historiska skäl, har resultatet blivit gott. Där ligger poängen.
Kristna har sina föreställningar klara. För oss ger det problem att islam inte kan acceptera några förmedlande länkar. Det finns bara Gud. Ändå berör immanensen och transcendensen varandra på några punkter. Den ena är bönen. Den är bara mellan människan och Gud. Men fredagsbönen har också en viss politisk karaktär. Det är en kvarleva, men jag ska förklara det litet senare, hur teologi och politik kommit att sammanlänkas. Ibland brukar jag säga, att islam är en soppa utan skål, en tro utan någon institution.Men, samtidigt, eftersom muslimer lever och de har en gemenskap och den gemenskapen i sin tur har en historia, så har man ibland bildat stater för att kunna bevara islam. Och då måste statsöverhuvudet nämnas i fredagspredikan. Det här är väldigt paradoxalt.Hur kommer det sig att en gemenskap som är så avhängig av transcendensen ändå i sin heligaste stund måste nämna en jordisk härskare? Det är en lika stor paradox och ett lika stort problem, som inkarnationen kanske är för er. Plötsligt blir Gud kropp. Det är ett lika stort mysterium.
   Vad är då Profetens modell? Nu ska vi gå till historiska modeller, och där finns det väldigt många fördomar. Profeten och teokratin hänger ihop. När man accepterar någon som profet, då har man sagt, att man ska lyda den personen. Det är ungefär som när ni accepterar Jesus som Herre. Själva använder vi aldrig ordet herre om Profeten, för herre är bara Gud. Profetens funktion - och det har kommit fram genom filosoferna, Avicenna, Maimonides och andra - Profetens funktion är också att bilda ett slags politisk gemenskap, inte bara en religiös gemenskap. Egentligen har Jesus samma funktion. När man säger om någon "du är min Herre", så har man också tagit en politisk ståndpunkt. Även om inte alla är medvetna om det, så är konsekvensen denna.
   Här finns nu väldigt många vanföreställningar, som att Profeten var krigare och allt möjligt. Men hela den muslimska tankevärlden är präglad av de erfarenheter, som Profeten och hans anhängare, alltså den ursprungliga muslimska gemenskapen, gjorde på den tiden. Hur vi uppfattar världen har bestämts av de minnena. Det första som inträffade var att den muslimska gemenskapen hotades av den rådande ordningen i Mekka. Mekka var ingen stat i egentlig mening, men där fanns olika stammar och stamhövdingar och de hade ett slags konfederation. Och de hotade den muslimska gemenskapen. Islam börjar precis som alla andra religioner. Profeten bara predikade, men ju flera anhängare han fick, desto mer hotfull tedde han sig för omvärlden. Och muslimerna blev på olika sätt - det är samma historia som ni känner från kristendomen, från kyrkohistorien -muslimerna blev förföljda och det uppstod martyrer. Men nu händer någonting. Det första som muslimerna med Profeten i spetsen gjorde var att de flyttade från Mekka. De utvandrade. Därför är utvandring en hedersam sak. Man ska bevara sin tro. Om ordningen är så dålig, om staten är så förtryckande, då kan man bara utvandra därifrån. Det är det första muslimen måste göra. Det här kan tolkas milt, och det här kan tolkas fanatiskt. Vissa säger: okay, vi kan flytta härifrån. Andra säger: den här staten - och ofta är det i dag fråga om muslimska stater - den här staten har blivit så djävulsk att vi måste kämpa. De blir fundamentalister.

 

   Men första steget är alltså att man flyttar därifrån. Och det gjorde Profeten och hans anhängare. Den här historiska bakgrunden är väldigt viktigt, för annars kan man inte förstå den muslimska psykologin Hela den teoretiska modell som man har, är präglad av den erfarenhet som man gjorde just då. De flyttade alltså från Mekka till Medina. Men också där förföljdes de och till sist blev de attackerade av en armé på tusen man från Mekka. Egentligen är det är väldigt ynkliga proportioner med dagens mått mätt. När man pratar om islam som krigets religion eller krigets förhärligande, måste vi se det i det rätta perspektivet: vad striden gällde, hur länge den varade, hur många som dog och vad som hände. De kom alltså med omkring tusen man och muslimerna kunde mobilisera trehundratretton man. Muslimerna, inklusive Profeten, kände att hela islam var hotat. Hela dess existens var hotad, "den andre" var kapabel att utplåna hela trossamfundet. Denna upplevelse av hotande utplåning har satt sina spår. Nu blev det så att muslimerna vann. Man kan inte kalla det ett krig. Det var en batalj, som varade en halv dag. Sjutton, arton man stupade på muslimsk sida, och de andra förlorade litet fler. Men angriparna flydde. Härifrån kommer hela den muslimska insikten, att samfundet måste bevaras. Ett trossamfund har rätt att existera och bevara sin existens. Tvingar någon krig på det, så ska man helt enkelt försvara sig. Här är också en situation, man kan säga den enda situationen i Koranen, där Gud sluter upp på muslimernas sida. Annars är han alltid transcendent. Men även här är det väldigt kryptiskt. Gud säger: Ni ska inte tro, att ni vann kriget. Det var jag som hjälpte er med änglar. Det var inte ni som slungade vapnen. Det var min befallning. Detta är den enda gången då muslimernas kamp associeras med Guds kamp.
   Annars är Gud inte på muslimernas sida. Han är hela mänsklighetens Gud. Där är vi också väldigt blygsamma. Vi har alltid en förtröstan att Gud skall stödja oss, men vi kan aldrig säga: han är vår Gud, han är förpliktad att hjälpa oss. Det finns klart och tydligt uttryckt i Koranen, att om ni inte kan hålla den rätta ordningen eller vara goda, så kommer Gud att skapa nya folk, och det betyder inte bara muslimer. En ny mänsklighet som kan ta emot Guds ord och följa hans vilja. Hybrisen att muslimerna skulle vara Guds folk, finns inte, inte i Koranen. Annars kan också vi ha hybris, det är helt klart. Det kanske är en del av den religiösa människan, att man är både ödmjuk och högfärdig samtidigt. Men vi kan i alla fall inte lägga beslag på Gud. Och en av våra invändningar mot kristendomen - om jag får vara litet polemisk - är att den har beslagtagit Gud. Och judarna är visserligen ödmjukare, men de har beslagtagit mänskligheten. Ingen kommer till Gud utom genom Kyrkan, Gud är en kristen egendom. Och mänskligheten är en judisk egendom. Vi muslimer har varken monopol på Gud eller mänskligheten. Nu skämtar jag litet grand, men det här är ibland kärnpunkten i diskussionen. I dag finns det inom kristendomen olika tolkningar. Man binder inte på samma sätt Gud till Kyrkan. Gud kan vara verksam utanför Kyrkan också. Men traditionellt har man sagt att Gud eller den Helige Ande finns bara i Kyrkan.

Men jag återvänder till den här erfarenheten, den första insikten, att trosgemenskapen lyder under Profeten i ett slags teokrati. Han är Guds representant, Guds ställföreträdare på jorden. Profeten är på det sättet inte bara profet. Han skapar ett samfund, han skapar en existensiell gemenskap, och han måste också ta de beslut, som normalt staten gör. Gör han inte det, finns det ingen garanti för att det finns någon gemenskap kvar. Han är beskyddare av gemenskapen, inte bara andligt utan också existensiellt/politiskt. Men även här är det klart och tydligt, att den profetiska modellen tar slut med honom. Andra kan inte ärva Profetens auktoritet. Inom islam har det alltid varit klart, att man ska lyda Profeten till hundra procent. Att lyda Profeten ingår i att vara muslim. Vi kan inte ställa frågan: talar du som profet eller talar du som en person, även om det finns föreställningar om en sådan åtskillnad också. Man har försökt att göra en institutionell delning mellan profetiskt och värdsligt. Men historiskt finns ingen sådan åtskillnad, det är helt klart. Profeten är både världslig och andlig, och man är tvungen att lyda honom. Gör man inte det, är man inte muslim. De som inte tror på Profeten, de är inte muslimer i den historiska meningen. Så det är en teokrati. Härskarens makt är, om vi ser det politiskt, absolut. Där finns det inget rum för samvetet.
   Eller det finns utrymme för samvetet, men bara i den meningen att man får säga nej till Profeten och som konsekvens lämna islam som tro. Eftersom det är Gud själv som uppenbarar sin vilja genom Profeten betyder det att om man inte accepterar Profeten, så accepterar man inte uppenbarelsen heller. Det är logiskt att man i så fall måste lämna båda.
   Men sedan dess kan ingen härskare säga: ni måste lyda mig. Teokratin tar slut med Profeten. Ingen världslig eller andlig ledare, vare sig det är påven, kalifen eller sultanen, kan säga till troende: ni måste lyda mig. För nu är normerna klara. Nu ska muslimen bara lyda, om det finns fog för det, annars inte. Hädanefter är det samvetet, som är suveränt. Det här betyder egentligen också, att staten har blivit sekulär. Man är inte tvungen att lyda staten. Staten är ingen trosangelägenhet. Men saker och ting klarnar inte på en gång. Det tar tid innan man börjar se vad som har hänt i historien och vad innebörden av det är.
   Efter Profeten bestod den muslimska gemenskapen och till sist blev den ett rike. Fyra efterföljare räknas till de ortodoxa, de rättrogna kaliferna, imamer kan vi också säga. Under den perioden, det rör sig om ungefär trettio år, var alla muslimer överens om att tron och existensen sammanföll. Sedan dess har vi fått leva med världsliga härskare och världsliga stater, som inte följer islam. De troende får göra så gott de kan i sitt förhållande till staten. Men staten uppfattas nästan alltid i någon mening som illegitim. Man har inte något positivt förhållande till staten. De tidiga kristna hade den spänningen mycket klart för sig. Det är ungefär samma slags upplevelse: staten är inte någon frälsare. Jag säger detta, eftersom fundamentalismen vänder upp och ner på det här. Därför vållar den stora problem för det muslimska samvetet, lika mycket som det vållar problem för andra. Den ger den islamiska staten - ett begrepp som aldrig tidigare funnits - ett slags auktoritet som bara Profeten hade. Det är hädelse, inom islam, att kräva absolut lydnad. Det har inte någon människa rätt att göra. I det avseendet är islam också väldigt anarkistisk.
   Kalifatets modell var, att Profetens uppenbarelse och den funktion, som uppenbarelsen gav honom, inte kan ärvas. Resten av ordningen, den sekulära ordningen, måste man vidmakthålla. Enligt sunniterna, som ju är huvuddelen av muslimerna, har det rått en de facto-sekularism i ca 1400 år. Det finns en stat. Staten kan vara bra, staten kan vara ond, men tron är inte avhängig av vad staten gör eller vad kalifen gör. Men den andra riktningen, som är väldigt viktig i det här sammanhanget, shiiterna, har en annan modell, en rent teokratisk modell. Till denna riktning hörde Khomeini. Vi kan beteckna shiiternas modell som imamat där all andlig och politiskt auktoritet utgick från imamen. Att inte lyda imamen var för dem detsamma som att lämna islam, att bli avfälling! Shiiterna ville förlänga profetskapet. Den vägledning som man fick under Profeten, fortsätter under imamerna. Och imamerna ska i någon mening vara av Profetens ätt. Sunniterna säger, tack och lov att Profeten inte fick några söner, så att det blev en hierarki på den vägen. Men från hans dotter kommer några med anspråk på att vara de rättrogna ledarna.

 

 

   Den här frågan om ledarskap är väldigt väsentlig, och den delar upp islam. Många politiska statsvetare vill se det som en politisk fråga, andra vill se det som en teologisk fråga, men det går hand i hand med varandra. För att kunna tro, måste det finnas en ordning, som accepterar den tron. Det slags modell, som vi har i dag, med en sekulär stat, som inte lägger sig i trosangelägenheter, uppfyller det kravet. Därför kan vi inte säga, att islam förkastar sekularismen. Många, och till dem hör jag, menar att så länge staten inte gör anspråk på att frälsa muslimer och ge dem vägledning i religiösa frågor, kan muslimer mycket väl samexistera med en sekulär stat. Bara när staten gör anspråk på att vara ett slags religiöst samfund och tvinga på oss sina frälsningsläror, då måste vi säga nej. De kristna bör kunna känna igen den inställningen. De kan också mycket väl leva med en sekulär stat, men en garanti måste ges, att staten inte ska lägga sig i tron eller påtvinga några irrläror. Så länge den troendes inre sanctum, inre heliga rum, är okränkt, spelar det ingen roll vilken ordning som råder. Därför är fundamentalismen egentligen någonting helt främmande även inom islam. För att göra den mer begripligt, måste vi förstå mer av moderniteten och de sista århundradenas politiska kamp, snarare än islams tidigare historia.
   Men för att återgå till den tidiga islamiska debatten: förutom sunniter och shiiter fanns det också anarkister som helt förnekade staten. Den sunnitiska modellen, som fick den största anslutnigen, var ett slags sekulärstat: Kalifen finns, men kalifen har inte Profetens befogenheter. Man får säga nej till kalifen. Man får säga: jag lyder dig inte. Du är en syndig människa. Det man i dag tänker abstrakt, tänker om förhållandet mellan stat och civilt samhälle, personifieras i ett sådant förhållningssätt. Problemet finns kvar. Man måste tolka texten. Vad är förhållandet mellan civilt samhälle och staten, och på vilket sätt ska man förhålla sig till imamen? Det handlar om mycket existensiella problem. Det som tillhör religionen är heligt och privat. Där är var och en fri med sitt samvete.
   Det är också ett missförstånd, att alla inom islam tänker lika. Ju mer man studerar det, desto mer upptäcker man, att det är väldigt kaotiskt, som i judendomen, väldigt individuellt och väldigt anarkistiskt. Den motsatta uppfattningen hör till fördomarna om islam. Sedan finns det kanske vissa drag i moderniteten, som inte finns i den muslimska gemenskapen i dag och som kan förefalla att accentuera det individuella. Men egentligen är den starkaste apparaten för att utjämna skillnaden mellan människor och göra dem lika just den moderna staten och industrialismen. Se på Sverige! I många avseenden lever människor här väldigt konformt. Därför är man kanske mån om att i det privata vara så egendomlig eller så speciell som möjligt. Men objektivt sett har den moderna staten mycket effektivare medel och övertalningsförmåga att göra folk lika. Ju primitivare stat, desto mera udda personligheter.

 Men för att återgå till islamisk debatt: i den här teo-politiska kitteln bestående av teokrater (shiiter) anarkister (Kharidjiter), sekularister (sunniter) och andra debatterades imamens funktion eller statens förhållande till tron. Det muslimska samfundet måste existera. Gud har uppenbarat sin vilja och muslimerna har hörsammat den. Nu måste de förverkliga den i historien.
   Vad var alltså imamens funktion? Vad skulle han göra? Först ska han skydda trossamfundet och de troende. Krig och fred var t.ex. hans angelägenhet. Det fanns inga arméer som i dag. Det var alltid frivilligt, och det var alltid krigare, inga soldater.
   Den andra funktionen var att han måste upprätthålla den främsta muslimska institutionen, bönen. Han ska inte tvinga någon, men han ska sörja för att folk har möjlighet att be. Den moderna sekulära staten bryr sig inte om hur folk ber. Så den konflikt som man tror finns med den sekulära staten, den finns inte. Så länge den sekulära staten accepterar att muslimerna får be i lugn och ro, finns det ingen konflikt. Det är bara när man gör intrång på tron, som muslimen inte vill acceptera det, utan slår tillbaka. Vill man undvika en konflikt med en muslim, så låt honom få be. Då är han harmlös. Trampar ni på hans tro, det är klart, då är det som med en geting, då blir det problem. Nu skämtar jag, men det betyder, att det i alla fall finns utrymme för en samexistens. Det finns en modell, som vi skulle kunna arbeta fram, där det muslimska samfundet kan samexistera med andra, även om det finns problem i muslimsk teori. För muslimsk teori har egentligen aldrig accepterat att överhögheten kan tillerkännas någon annan. Precis som Kyrkan säger "Extra ecclesiam nulla salus", utanför Kyrkan ingen frälsning, så har muslimerna sagt, att utanför islam finns det inget regnum, ingen överhet. Muslimerna ska regera, och sedan får var och en ha sin tro. Kampen under Profeten har gjort, att de har insett, att det är viktigt att ha makten. Där finns det definitivt en maktfilosofi. Det kan ingen förneka.
   Resonemanget går också så, att den du inte kan dela sakrament med, av honom kan du inte förvänta dig, att han ska försvara ditt hem, din härd och din familj. Det är en politisk gemenskap, och den politiska gemenskapens funktion är i sista instans krig och fred. Det finns en punkt, där också det svenska samhället kan tvingas ta ett beslut: ska vi försvara oss? Tack och lov, ni har sluppit det i tvåhundra år. Man skulle önska att hela världen hade sluppit det, att man inte behövde ta sådana beslut. Men det finns tillfällen, där människor måste ta sådana beslut: ska vi kämpa eller hur ska vi hantera situationen? Och där finner vi statens huvudfunktion. Staten, även i modern politisk teori, har monopol på våldsmedlen. Våldet är legitimt bara i statens namn. T ex polisens våld för att klara av inre problem och brott. Ta lägenhetsbråk som exempel: om två makar slåss, kan jag som tredje person inte använda våld för att skilja dem, men polisen får göra det. Även om jag moraliskt är lika skyldig att ingripa, får jag inte inkräkta på statens våldsmonopol. Våldet är statens angelägenhet och likaså krig och fred.

Nu ska jag avrunda och komma direkt till nutidsproblemen. Som ni ser domineras hela islams tidiga historia av frågan vem som ska leda det muslimska trossamfundet. Det har varit en kärnpunkt. Därför avundas vi t ex katolicismen, som har klarat av den frågan och som har haft en påve i tvåtusen år. Men vi har förblivit en soppa utan skål. Vi har inga institutioner. Vi har sett det som ett uttryck för Guds nåd. Institutionaliserar man en tro, så blir det ett slags tvångströja. Tron är någonting som är privat och det är någonting som är heligt för varje människa. Därför ska det inte finnas några institutioner. Därför har vi också litet motstånd emot präster. Jag ska inte säga det för egen del - jag har träffat så många snälla präster här, så jag kommer att revidera min uppfattning. Men den telogiska invändningen kvarstår: de troende behöver inga mellanhänder. Däremot behöver de vägledning. En slags kunskapshierarki får finnas - vi får gärna ha experter men inte präster. Sakkunniga, helt enkelt, som kan tala om hur lagen, skriften ska tolkas. Men då är det en rekommendation, det är inte något slags tvång.
   Men islam har blivit mycket intolerant i dag. Därför ska vi också uppehålla oss vid det, varför det har blivit så och vad vi kan göra, så att vi kan garantera samexistens med varandra. Under Medeltiden var de muslimska samhällena precis som andra medeltida samhällen, de levde under kungadömen. Det var ett slags absolutism, och religionen var helt skild från staten. I den muslimska världen hade 'ulama, de rättslärda, sitt eget fält att arbeta på. Så länge de inte brydde sig om staten och inte ville ta makten från staten, lämnades de i fred. Och deras världsbild var också att Gud inte bryr sig om vem som regerar. Vem som sitter på tronen har ingen betydelse för Gud, vare sig det gäller muslimer eller andra. Det enda han bryr sig om är om samfundet och de troende följer hans lag eller ej. Lagen var viktigare än staten. Och lagen tolkade de rättslärda själva, inte staten.
   Medan det inom kristendomen fanns en kamp mellan regnum (värdslig makt) och sacerdotium (prästmakt, andlig makt), alltså mellan två sfärer, så har muslimerna sluppit det. Men däremot har man fått en väldigt negativ inställning till staten och till den världsliga makten. Fundamentalismen är ett slags reaktion mot det här. Den är inte bara en reaktion mot moderniteten och västerlandets intrång. Viktigt är också att sufism och mystik var väldigt framträdande under Medeltiden. Människorna brydde sig inte om det gemensamma goda. Det materiella, immanensen, hade kommit på undantag, så att säga. Därför blev det en reaktion, som gick ut på att vi måste bejaka världen. Men nu har man gått för långt. Och i sättet att bejaka världen vill man beslagta den. Så den moderna debatten börjar egentligen, innan västerlänningarna kommer till den muslimska världen. Det finns ett slags islamsk modernism, en inhemsk modernism, där man ville bli av med sufism och många sådana kvietistiska riktningar.

 Kontakten med västerlandet, som lyckats underkuva den muslimska ordnigen, har lett till en ny debatt inom dagens islam. Man är nu tvungen att ta den sekulära staten, som bevisat sin förmåga att hantera den politiska makten, på största allvar. En del modernister vill härma västerlandet, medan andra, d v s traditionalisterna, vill behålla den medeltida modell som i grund och botten är antipolitisk. Inte underligt att den mest radikala "lösningen" på dagens problem kommer från fundamentalister, som hävdar att tron (Din) och staten (Dawla) är odelbara inom islam. Att möta den västerländska utmaningen kräver att den muslimska gemenskapen mobiliserar sig under en förenad "islamisk stat". De är egentligen modernitetens barn, immanentister, som i stället för trons paradis vid tidernas ände kräver en politisk frälsning här och nu.
   Problemet med fundamentalismen är att den har passion men ingen insikt, den kämpar för en helig sak, men saknar program. Förutom traditionalisterna, som avfärdar fundamentalisterna som ett religiöst kätteri, har modernisterna kritiserat den för dess totalitära politiska världsbild. Debatten pågår och det är inte på något vis självklart att fundamentalisten kommer att vinna den. En alltför politiserad världsuppfattning strider ju egentligen mot islams anspråk på att vara en transcendent tro. Genom att driva frågan om tro och existens till sin yttersta spets, sätter fundamentalisten också sin existens på spel.

 


Tillbaka till Nålsögats innehållsförteckning