Parvez Manzoor

 

Ödesgemenskap med muslimer?


Varifrån kommer den skrämmande religiösa fundamentalism som allt oftare flammar upp på många håll i den muslimska världen? Shejk Parvez Manzoor, som är redaktör för den muslimska månadstidskriften Afkar och tidigare ordförande i Sveriges Muslimska förbund, försöker här analysera frågan utifrån en muslimsk intellektuell tradition. Han hävdar att fundamentalism i grunden är främmande för islam. Den har sitt ursprung i sekulära världsordning som västerländska inflytande tillfört vår gemensamma historia efter medeltiden. Vilka konsekvenser medför ett sekulärt statssystem för de båda universella religionerna kristendom och islam?



 

Kommunismens fall tycks ha lämnat en ett tomrum i den västerländska medvetande. "Det kommunistiska spöket" är utbytt mot det islamiska. Ideologer som återupptäckt "västerlandet" och "experter" som utforskat "den gröna faran" upplever idag en högkonjunktur. En ohistorisk och starkt demoniserad islambild tränger allt djupare in i det kollektiva medvetande och trakasserierna mot muslimer blir allt vanligare. Islam förser till och med många mer eller mindre hedersamma politiker och kulturpersonligheter med antidemokratiska och rasistiska argument! (Bland de muslimska "fundamentalister" är det som bekant  "västvärlden" och "västerländska civilisationen" som väcker liknande känslor och reaktioner.) Vilka konsekvenser en sådan anti-islamisk stämning kan få för västerländska samhällen må överlämnas åt dem som ägnat denna utveckling mer eftertanke (se, t ex, Feindbild Islam. Jochen Hippler - Andrea Lueg (Ed). Konkret Literatur Verlag, Hamburg, 1993. 206s.) Tydligen är den muslimska intellektuella traditionen  som blivit föremål för reduktionistiska tolkningar både av sina egna och av de västerländska ideologerna ett identifierbart offer för denna konflikt.

Ingen politisk världsbild

Islam är till sitt väsen en religion, eller ett världssamfund och en historisk tradition som är grundad på (uppenbarad) tro. Islams världsbild är, all hysteri om det islamiska hotet till trots, inte politisk. Den muslimska personlighetens innersta kärna, dess heligaste mark, berörs ej av den världsliga makten. Verkligheten för en muslim är inte, och bör inte bli, underordnad statsprincipen. Muslimen är inte bunden att lyda och att vara lojal mot den politiska överheten utan mot den moraliskt suveräna Uppenbarelsen. Ändå behandlas muslimen i västvärlden som en explosiv politisk varelse. Och det är som homo politicus muslimen tillmäts sin betydelse och tillåts komma till tals. Säger det inte mer om den moderna västerländska maktmänniskan vars högsta gud är politiken och vars enda måttstock är politisk än om islam? Den muslimska traditionen har dock ett visst ansvar för denna västerländska missuppfattningen att islam är en uttalat "politisk religion".

 Islams "klassiska" civilisation vittnar enligt muslimsk uppfattning om en utomordentligt lyckosam syntes av två motsatta principer: lärans anspråk på hela sanningen och livets krav på en pragmatisk logik. Den traditionella teorin om khilafa/imama, som identifierar det som tillhör trons transcendentala normer med en verklig historisk period, uttrycker detta unika islamiska ideal. Under Profetens och hans 'rättfärdiga' efterföljarna tid (ca 50 år sammantaget) var islam alltså en odelbar enhet som innefattade både Din (tro) och Dawla (stat); både mission och imperium. Härifrån kommer islams tidlösa normer. I praktiken betydde denna identitet av norm och existens emellertid att den juridiska texten likställdes med den islamiska rättsstaten (khilafa) och det politiska livet underordnades juristens teori. Paradoxalt nog resulterade den juridiska doktrinen som kunde tolkas likaväl sekulärt som sakralt i att raison islamique inte kunde skiljas från raison d'etat. Varje muslimskt styre efter den tid då normen föddes avfärdades som illegitimt. Tron och inte existensen, den juridiska normen och inte den politiska makten, var hem och härd för muslimen.

 I och med sekulariseringen tvingades alla teokratiska statsskick, inklusive det islamiska, att ställa sig under den pragmatiska ordningen. Historien och framstegen och inte lydnaden för Guds bud blev måttstock för politiken. Medan det moderna och det sekulära gick hand i hand och vann mer och mer världspolitisk mark, tappade den islamiska stat, som legitimerade sig genom att förena din och dawla, inte bara sin världsliga makt utan också sitt andliga existensberättigande. Alltså blev den muslimska gemenskapen (umman) tvungen att framträda både som en maktpolitisk sammanslutning och som ett trossamfund. Inte underligt att frågor beträffande makten och världshistorien blivit de mest akut problematiska muslimska frågorna idag.

Att forma en religiös utopi

Vår tids islam håller på att möta den historiska utmaningen med att försöka återerövra sitt förflutna. Dess svar till det modernas kritik blir att ivrigt plädera för det klassiska idealet om din (tro) och dawlas (stat) odelbarhet. Fundamentalister av alla slag uppmanar till en allmän mobilisering av muslimska samhällen under ledning av en islamisk stat. Den folkliga fantasin har blivit totalt hypnotiserad av denna fundamentalistiska vision som likställer islams ordningen med en triumferande världslig stat. Oavsett om den fundamentaliska "drömmen" är möjligt att förverkliga i en starkt sekulariserad värld kvarstår det faktum att den fundamentalistiska drömmen vilar på en 'oislamisk' grund. Den tillför den religiösa läran radikala förändringar och ger det islamiska samvetet en hel del olösliga intellektuella och moraliska problem. Den klassiske juristen kände inte till 'den suveräna politiska staten'; inte heller hade han ord för att beteckna en sådan organisation: den rättslärdes politiska ordningen var likställd med ett trossamfund kort och gott. För fundamentalisten däremot är staten alfa och omega i muslimens existens: den frälser här och nu i stället för i den kommande världen! Inte underligt att idén om den islamiska staten trots dess totala trohet mot trons symbolik och bildspråk är en bestridd ock kättersk idé som väcker heta känslor och passionerat motstånd främst bland islams traditionellt rättslärda.

 Den påstådda enheten mellan din och dawla, mellan religion och statsväsende inom den islamiska civilisationen, har aldrig varit mer än en from förhoppning eller ett juridisk axiom, ja en fiktion. Eller, som en utomstående kritiker uttrycker detta: "Medan den klassiska islam i teorin inte kände till någon delning mellan kyrka och stat och befattade sig med livets alla aspekter inklusive politiken, utvecklade den egentligen aldrig någon statsteori eller någon klar vision av den politiska ordningen." (Hava Lazarus-Yefeh: 'Political traditions and responses in Islam', i Totalitarian Democracy and After. Jerusalem, 1954, s 128) Allt som den klassiska islam ägde var en teori om religiös auktoritet (överhöghet) och en idealbild av det 'frälsande' (Nadjiya) trossamfundet. Inom den traditionella islamiska världsbilden betecknade politiken ett sökande efter vägledning som stod över all världslig makt och som överträffade den politiska ordningens alla anspråk på 'suveränitet'. Den klassiska doktrinen om khilafa/imama levererar varken en maktteori eller en politisk vision, utan visar hur man läser uppenbarelsen såsom den egentligen utvecklade sig i den ursprungliga gemenskapens historia. Den vittnar om ett intellektuellt försök att placera den gudomliga viljan över en verklig existentiell grund.

 Medan det juridiska (fiqhi) förnuftet demonstrerar en känsla för den historiska existensen som gränsar till det politiska, omfattar det ingen politisk teori som sådan. Och medan juristerna har att bevaka sina egna insatser vid historiens slut, säljer de inga framtidsprojekt i historisk mening. Visserligen idealiserar den klassiska khilafateorin en historisk regim, men den gör så bara för att delegitimera all senare politisk auktoritet. Den traditionella visionen om den islamiska "staten" är en religiös utopi som utgör en kritik av alla politiska världsuppfattningar och den "förheligar" ingen politik. I likhet med den hegelianska staten, vars målsättning mystiskt överskrider dess medborgarnas välfärd, tjänar den islamiska staten inga världsliga syften: den kommer till helt enkelt som en konsekvens av Uppenbarelsen. Det är alltså tveksamt om den 'politiska' ordning som förespråkas av islams klassiska jurister betecknar vad som normalt menas med 'stat' idag. I vilket fall som helst talas det aldrig i juridiska texter om en Machtstaat i en världsordning bestående av krigande stammar.

Makt, auktoritet och inre kunskap

Islamkännande västerlänningar, s. k. orientalister, hävdar ibland att muslimska tänkare aldrig gjort någon åtskillnad mellan makten (power) och auktoriteten (authority). Detta är uppenbarligen ett falskt påstående. Man kommer sanningen närmare om den politiska säregenheten i den islamiska teorin och växelverkan mellan läran och livet inom den muslimska historien beskrivs på följande sätt: 'I teorin struntade det muslimska systemet så gott som fullständigt i frågan om makten (power); men i praktiken var det en annan sak'. (Binder, L: 'Al-Ghazali and Islamic Government', in Muslim World, XLV (3), 1955, s 230.)

  Den enkla sanningen även i detta sammanhang är att det är den koranska uppenbarelsen som utgör grunden för muslimens tro. Till sitt väsen är Koranen en text och således en uppmaning till människans inre förstånd och förnuft. Koranen utöver med andra ord ingen institutionell makt över det muslimska kollektivet utan agerar som en domare över den enskildes samvete. Den högsta auktoriteten inom islam är alltså den 'ilm, dvs kunskap och förståelse, som den troende äger genom Koranen. Denna kunskap ägs inte av något ämbete eller institution utan är en kollektiv egendom av den muslimska gemenskapen (Umma). Inte underligt att Islam som religiös tradition saknar alla institutionella överbyggnader. Den har ingen kyrka, ingen stat, inget parti och ingen påve: ingen gör anspråk på att 'inkarnera' Koranen. Islam är helt enkelt en auktoritetsbaserad religion och ingen maktbaserad världsideologi. Att inse detta är emellertid inte att ogiltigförklara muslimernas rätt till världsliga riken och institutioner. Som alla andra religiösa och politiska gemenskaper har muslimerna rätt att upprätta vilka maktpolitiska eller andra institutioner som de önskar, men islam som tro eller som ett uttryck för den gudomliga viljan kan aldrig inspärras på så sätt.

Islam och det sekulära statssystemet

Religion, enligt Durkheim, är det med vars hjälp ett samhälle dyrkar sig själv. Så var det också med islam. I likhet med Kyrkan som förklarade nulla salus extra ecclesiam kom muslimerna också att tro att deras samfund, det islamiska umman, 'förkroppsligade' den existentiella sanningen. Man var också övertygad om att endast den muslimska makten, dvs muslimska staters samvälde, kunde garantera ummans säkerhet och bevara dess existens som ett trossamfund. I likhet med den medeltida kristna teorin, utgjorde de muslimska rikena islams världsliga svärd: de konstituerade islams regnum. Men i motsats till kristendom har islam aldrig omfattat tron på någon helig ordning: den har inget sacerdotium. Den enda heliga ordningen som islam känner, shari'an, är transinstituionell: den står över alla institutioner.

 Trots denna teori om ummans heliga existens, som om nödvändigt måste garanteras med politisk makt, anslöt sig muslimerna villigt till den sekulära ordning som lanserad av västerländska makthavare efter medeltiden. Trots sin avvikande uppfattning angående hur världen bör ordnas fann muslimerna det sekulära västerländska statssystemet praktiskt och gångbart. I den män principen om den territoriella statssuveräniteten leder till politisk avspänning länder emellan och bidrar till stabiliteten, har muslimerna även välkomnad den. Visserligen finns avvikande uppfattningar som hävdar, att genom att föreviga det bestående befäster denna princip de historiska orättvisorna. Men dessa röster är få och de muslimska staternas anslutning till den rådande världsordningen är närmaste total. Muslimerna har t. o. m. gjort enorma ansträngningar att legitimera denna ordning som egentligen strider mot deras religiösa arv. De har villigt underordnat sig ett världssystem där de själva har fått göra alla kompromisser och eftergifter.

Västvärldens maktdemonstration

En självsäker och belåten västvärld upplever idag segerrus. Utan utmanare och konkurrenter känner den sig mindre i behov av tolerans mot andra traditioner. De svaga i eller utanför de västerländska samhällena upplever förtvivlat att deras rättigheter inskränks. Inom världsordningen tycks Islam för närvarande vara den kulturpolitiska sammanslutning som västvärlden beslutat utesluta ur segrarnas gemenskap. Folkmordet i Bosnien bevisar att det inte finns någon plats för 'islam', inte heller någon 'etnisk' sådan, inom det europeiska statsskicket. Sekulariseringen av politiska ordningen gäller innanför en nations gränser och inte stater emellan. Muslimer som medborgare i västerlandet må skonas från laglig diskriminering, men muslimska stater måste särbehandlas i världssamfundet! Kuwait får ej slukas av Irak, men Bosnien må styckas av Serbien och Kroatien!

 Bosnien tvingar nu muslimer att fråga: Vad har de egentligen vunnit med att sälja sin själ till den sekulära Mefistofeles? Innebär detta att muslimerna sålt sin själ för ett politiskt samförstånd som inte finns? Man börjar undra vad det är för slags värld där all moralisk rätt, alla förnuftiga argument, alla beslut och diktat alltid står på den mäktiga västvärldens sida. Det är inte underligt att många muslimer börjar tröttna på att alltid söka paralleller i västerlandets historia, leta fram västerliga prejudikat och vädja till det västerländska samvetet för att få sin ståndpunkt belyst.

Den sekulära statens etiska konkurs

Den västerländska människan är par excellence en maktmänniska som skapat den sekulära ordningen för att inte låta staten underställas för västerlänningar världsfrånvända kristna etiken. Detta system, som föddes i Europa p g a konflikten mellan regnum och sacerdotium, hade som uppgift att befria stats styrande från alla teokratiska anspråk. Men det har lyckats åstadkomma mer. Sedan Machiavellis tid har 'den politiska världen avskurit av banden inte bara till religionen och metafysiken utan också till mänsklighetens etiska och kulturella liv. Den står ensamt - i ett tomrum.' (Ernest Cassirer: The Myth of the State. Yale University Press, New Haven & London, 1946. s 140). Ändå lyckas denna politiska värld, som inte bara står i teokratiskt utan också i ett moraliskt tomrum, bli mänskligheten ödesgemenskap. Muslimer och kristna, judar och araber, svarta och vita alla numera måste leva under samma realpolitiska tak! Outgrundliga äro Herrens vägar: den religiösa människan, som inget annat ville än upprätta Guds rike på jorden, åstadkom bara splittring mellan troende, medan den sekulära människan som befäste sig inom sin lilla by lyckades skapa nationernas samfund!

Den sekulära världsordningen hotas nu av religiös fundamentalism. Islams anhängare hör till de mest ivriga bland dem som vill utplåna 'den gudlösa staten'. Men det är också muslimska samhällen som fått betala det högsta priset för denna fanatism. Muslimska fundamentalismen är emellertid en modern kättersk rörelse utan rötter i islam. Den hämtar sina förebilder från de totalitära västerländska staterna och för ett skoningslöst krig mot den muslimska gemenskap som inte vill kännas vid någon 'politisk frälsning'. Dess framtid är således högst osäker, precis som dess möjlighet att skapa en teokratisk ordning inom islam är så gott som obefintlig.

Långt farligare däremot är den västerländska fundamentalism som hyllats som segrare efter 'historiens slut' (Francis Fukuyama: The End of History and the Last Man. New York, 1992). Denna variant av fundamentalism hotar inte enbart den ideologiska och kulturella mångfald i världen, utan den äger också medel att utplåna den. Dess beslutsamhet mot att forma hela världen i västerlandets avbild är skrämmande. I ljuset av den ökande islamfientligheten får följande fråga, ställd på femtiotalet av en västerländsk kristen och humanist, samma aktualitet idag som då: 'Om det är fråga om huruvida islams ska rätta sig efter västerländska civilisationen, så är det också en fråga om västerländska civilisationen utvecklas så att den även omfattar islam.' (WC Smith: Islam in Modern History. New York, 1957, s 207)

 I motsats till andra religiösa traditioner är både islam och kristendom genuint universella. Långt innan den sekulära människan skapade en enad realpolitisk värld uppfattade kristendomen mänsklighet som en enda kyrka som står över alla världsliga riken. Likaledes var mänskligheten för Islam en enda trosgemenskap (Umma). Under historiens gång, har emellertid  en skugga fallit mellan dessa ideal och verkligheten, även om både dessa traditioner ändå vunnit ovärderliga insikter om människans pontifikala ansvar gentemot skapelsen och världen. De måste nu vara ödmjuka nog att inse att den ödesgemenskap som skapats av den sekulära människan, som omfattar både kristna och muslimer, både kyrkan och umman, inte är att förakta.



 
(Tryckt i Signum, 6:1993; sid: 1196-9)


                                                                (slut)